Räddningschefer, industri och kritisk infrastruktur – nycklar i Sveriges totalförsvar

Sveriges totalförsvar byggs upp efter decennier av nedmontering. I denna uppbyggnad spelar tre komponenter en avgörande roll: den kommunala räddningstjänsten under ledning av räddningschefer, industrins förmåga att snabbt ställa om produktion vid kris, och kritisk infrastruktur som flygplatser och posttjänst. Regeringen har aviserat 50 miljarder kronor till civila förmågor inom totalförsvaret, med MSB som nationell samordnare. Men för att dessa medel ska få maximal effekt krävs en fungerande samverkan mellan dessa tre vitala delar av samhällets beredskap.

Räddningschefens roll i totalförsvaret

Kommunens räddningstjänst utgör en central del av det civila försvaret. Räddningschefen leder verksamheten och är själv räddningsledare vid insatser, eller utser någon annan att fylla denna funktion. I större kommuner finns ofta en vakthavande räddningschef i beredskap dygnet runt, även då den ordinarie räddningschefen är i tjänst.

Vakthavande räddningschef är inte bara en administrativ titel. Det är en ledningsfunktion inom totalförsvaret som förväntas kunna agera som räddningsledningschef, samverka med andra aktörers beslutsfattare och initiera rollaktivitet när krisen kräver det. MSB erbjuder specialiserade utbildningar för dessa funktioner, med fokus på att leda räddningsinsatser i ett alltmer komplext samhälle där samverkan mellan olika myndigheter och aktörer är avgörande.

Men verkligheten är utmanande. Sveriges kommunala räddningstjänst står inför stora problem med bemanning på marginalen, bristande introduktionsutbildning för semestervikarier, och – mest allvarligt – en förmåga för civilt försvar som är långt ifrån tillräcklig. Kommunals senaste enkät från sommaren 2025 bekräftar ett mönster som setts i flera år: räddningstjänsten saknar de resurser som krävs för att möta nuvarande och framtida krav.

För att stärka totalförsvarsförmågan krävs mer än ökade anslag. Det behövs en tydligare nationell styrning, skyddad yrkestitel för brandmän och nationella utbildningskrav. Utan detta riskerar räddningstjänsten att vara en svag länk i totalförsvarskedjan, trots räddningschefernas kompetens och engagemang.

Industrins omställningsförmåga – från fredstid till kris

Om räddningstjänsten är totalförsvarets operativa spjutspets i akuta situationer, är industrin dess logistiska ryggrad. Svensk industri besitter en unik kombination av flexibilitet, produktionsförmåga, innovationsförmåga och omställningsförmåga, enligt Teknikföretagen. Denna förmåga är inte teoretisk – den har bevisats i praktiken.

Under Covid-19-pandemin visade svenska industriföretag en imponerande förmåga att snabbt ställa om. Företag som ABB, Saab, Volvo Group och Mölnlycke initierade koncept för flexibel beredskapsleverans. Många större företag som permitterat personal och fått statligt stöd tillhandahöll snabbt personal för att tillverka skyddsvisir, förkläden och annan nödvändig skyddsutrustning, berättar RISE som samarbetar med MSB, industriföretagen och Försvarsmakten.

Samverkan mellan industri och Försvarsmakten har intensifierats kraftigt. Försvarets materielverk (FMV) har ökat sina årliga beställningsvolymer med 350 procent sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Men volymer är bara en del av bilden. Det krävs också mental och organisatorisk beredskap hos företagen själva, samt att näringslivet tar eget ansvar och initiativ istället för att vänta på detaljerade instruktioner från myndigheterna.

För att underlätta industrins bidrag till totalförsvaret har staten vidtagit flera åtgärder. RISE Research Institutes of Sweden får ett utökat samhällsuppdrag att upprätthålla sin verksamhet inom industriforskning, provning och certifiering även under fredstida kriser, höjd beredskap och krig. Dessutom har Tillväxtverket och MSB tagit fram ett förslag på en modell för en sammanhållen funktion som ska stödja företagens produktionsomställning vid kris eller höjd beredskap.

Modellen bygger på en nationellt samordnande funktion där både företag och myndigheter enkelt kan kommunicera sina behov och erbjudanden. När företag får samlad och anpassad information om samhällets behov, lägesbild och finansiering vid en kris, minskar tiden och resurserna som krävs för att ställa om produktionen. Detta är särskilt viktigt eftersom det är svårt att på förhand identifiera exakt vilken produktion som behöver ställas om och på vilket sätt, beroende på typ av krissituation.

Swedavia – flygplatser som strategisk resurs

Flygtransporter är en kritisk del av Sveriges försörjningsberedskap och totalförsvar. Totalförsvarets behov av flygplatser har förändrats med anledning av det försämrade omvärldsläget och NATO-inträdet, vilket har lett till en översyn av statens roll som ägare och förvaltare av flygplatser.

Sedan 2010 driver det statligt ägda bolaget Swedavia tio av Sveriges viktigaste flygplatser, som tillsammans utgör det nationella basutbudet. Men det minskade inrikesresandet med flyg har påverkat Swedavias ekonomiska förutsättningar, samtidigt som beredskapskraven ökat.

En utredning från 2023 föreslår att nätet av beredskapsflygplatser bör bestå av 33 flygplatser för att säkerställa tillräcklig geografisk spridning och yttäckning. Alla flygplatser i Swedavias nät ska ingå, tillsammans med flygplatser som omfattas av allmän trafikplikt och ytterligare flygplatser som av beredskapsskäl bedöms nödvändiga. Detta innebär att Swedavias roll i totalförsvaret förstärks betydligt.

Flygplatserna behöver kunna ta emot samhällsviktig luftfart – ambulansflyg, polishelikoptrar och inte minst militära transporter. Luftfartsverket (LFV), som ansvarar för flygtrafiktjänster, är sedan oktober 2022 beredskapsmyndighet inom beredskapssektorn Transport. LFV har en central roll i totalförsvaret genom att leverera flygtrafiktjänster för både civil och militär luftfart.

För att flygplatssystemet ska fungera vid höjd beredskap krävs inte bara infrastruktur, utan även personal, bränsleförsörjning, avisning och säkerhetstjänster. Staten måste säkerställa att den har rådighet över såväl statliga som icke-statliga flygplatser vid situationer av allvarlig kris, höjd beredskap och ytterst krig.

PostNord – posttjänst även under krig

I en alltmer digitaliserad värld kan det verka föråldrat att tala om posttjänst som kritisk infrastruktur. Men när elektroniska kommunikationer slås ut eller störs, blir den fysiska posthanteringen plötsligt avgörande.

Post- och telestyrelsen (PTS) ansvarar för totalförsvarsplaneringen inom post och elektronisk kommunikation, i samarbete med PostNord som ansvarar för den samhällsomfattande posttjänsten. I mars 2022 beslutade PTS om nya tillståndsvillkor för PostNord där bolaget ska kunna leverera brev och paket även under kris och krig.

Det mest betydande kravet är krigsplacering av personal. PostNord ska planera för att kunna ha personal tillgänglig under höjd beredskap, vilket innebär att vissa anställda med nyckelfunktioner inte kan kallas in av det militära försvaret utan måste infinna sig hos arbetsgivaren för att upprätthålla verksamheten. Detta är vanligt i samhällskritiska verksamheter och är en viktig del av totalförsvarsplaneringen.

PostNord ska också upprätta riskanalyser och kontinuitetsplaner för höjd beredskap, samt planer för att under höjd beredskap kunna ställa personal till förfogande för samverkan med PTS. Postverksamhet är helt beroende av personal och bemanning – det är viktigt att operatören har möjlighet att identifiera och säkra resurser för att upprätthålla sin service.

En fungerande posttjänst med möjlighet att distribuera försändelser över hela landet kan bli än viktigare vid höjd beredskap, då störningar och avbrott i elektroniska kommunikationer kan öka behovet av att skicka fysiska försändelser. Detta gäller inte bara för privatpersoner, utan även för myndigheter och företag som behöver kommunicera och distribuera kritiska dokument och varor.

Samverkan och utmaningar framåt

De tre komponenterna – räddningstjänst, industri och kritisk infrastruktur – är var och en nödvändiga men inte tillräckliga. Det är i samverkan mellan dem som Sveriges totalförsvarsförmåga skapas.

En viktig insikt från pandemin och från observationer av kriget i Ukraina är behovet av mental och organisatorisk beredskap. Det räcker inte att ha teknisk kapacitet – företag och myndigheter måste också vara mentalt förberedda på att hantera extraordinära situationer. Näringslivet behöver genomföra risk- och sårbarhetsanalyser, kontinuitetshantering, personalplanering, krisorganisation och IT-säkerhet redan i fredstid.

En annan utmaning är att skapa tydliga kontaktvägar och tvåvägskommunikation mellan myndigheter och företag. När en kris inträffar behöver företag snabbt få information om samhällets behov, medan myndigheter behöver veta vad näringslivet kan erbjuda. Den nationellt samordnande funktionen som Tillväxtverket och MSB föreslagit är ett steg i rätt riktning.

Finansiering är en ytterligare komplex fråga. Vem ska betala för beredskapsåtgärder som vidtas i fredstid men som kanske aldrig behöver användas? Hur säkerställer man att företag som investerar i beredskapslösningar inte hamnar i konkurrensnackdel gentemot de som inte gör det? Dessa frågor saknar enkla svar och kräver fortsatt politisk och administrativ beredning.

Personalförsörjning är kanske den mest kritiska utmaningen. När höjd beredskap eller krig inträffar, uppstår behovet av extra personal i tid och rum på nationell nivå, samtidigt. Räddningstjänsten behöver fler brandmän. Industrin behöver personal för omställd produktion. Flygplatser och posttjänst behöver krigsplacerad personal. Hur prioriterar man mellan olika behov när alla är kritiska?

En gemensam uppgift

Sveriges totalförsvar är inte en enskild myndighets eller sektors ansvar. Det är en gemensam uppgift som kräver samverkan mellan räddningstjänst under ledning av kompetenta räddningschefer, en flexibel och innovativ industri med omställningsförmåga, och kritisk infrastruktur som flygplatser och posttjänst som fungerar även under de värsta förhållandena.

Alla tre komponenterna står inför betydande utmaningar: räddningstjänsten med bemanning och resurser, industrin med mental beredskap och samordning, kritisk infrastruktur med ekonomiska förutsättningar och personalförsörjning. Men alla tre har också visat att förmågan finns – vad som krävs är en tydligare styrning, bättre samordning och ett långsiktigt commitment från både stat och näringsliv.

Sveriges motståndskraft byggs inte genom enskilda åtgärder utan genom en sammanhängande planering där varje del förstår sin roll och hur den samverkar med helheten. Med regeringens 50 miljarder till civila förmågor och MSB som nationell samordnare finns nu förutsättningarna. Nu gäller det att omsätta dessa medel till konkret förmåga som fungerar när det verkligen behövs.