Ekonomi och Resurser inom Civilt Försvar: Vad Kostar Sveriges Krisberedskap?

Det allvarliga säkerhetspolitiska läget har förändrat Sveriges syn på försvar och beredskap på ett genomgripande sätt. Efter decennier av nedmontering står Sverige nu inför den enorma utmaningen att snabbt bygga upp ett civilt försvar som kan möta dagens hotbild. Men vad kostar det egentligen att förbereda ett helt samhälle för kris och krig?

Som SKR konstaterar i sin ekonomirapport från maj 2025: "Det allvarliga säkerhetspolitiska läget har medfört ett stort behov av att snabbt stärka det civila försvaret." Frågan om ekonomi och resurser är därför central för att förstå hur Sverige förbereder sig och vilka utmaningar som återstår.

I denna artikel granskar vi finansieringen av det civila försvaret – från statliga ersättningar till regioner och kommuner, till näringslivets roll och de stora investeringsbehov som identifierats. Vi tittar närmare på vad pengarna används till, vilka utmaningar som finns och vad som krävs framåt.

Vad är civilt försvar och krisberedskap?

För att förstå ekonomin bakom Sveriges beredskap behöver vi först klargöra vad civilt försvar och krisberedskap innebär. Det civila försvaret omfattar alla de förberedelser och åtgärder som samhället vidtar för att kunna fungera under kris och krig. Det handlar om allt från att säkerställa livsmedelsförsörjning och dricksvatten till att upprätthålla hälso- och sjukvård och kommunikationssystem.

Enligt SKR:s ekonomirapport är det civila försvaret indelat i tio beredskapssektorer. Dessa inkluderar bland annat hälsa, vård och omsorg, livsmedelsförsörjning och dricksvatten, el- och värmeförsörjning samt transporter. Varje sektor har sina specifika utmaningar och krav på förberedelser.

En viktig princip är det delade ansvaret. Som MSB beskriver: "Svenska myndigheter och organisationer har ett delat ansvar för den civila beredskapsplaneringen." Detta innebär att stat, regioner, kommuner och näringsliv alla har viktiga roller att spela. Ingen aktör kan ensam säkerställa samhällets funktionalitet vid en allvarlig kris.

Detta delade ansvar speglas också i hur finansieringen är uppbyggd, med statliga bidrag som kompletteras av regionala och kommunala investeringar samt näringslivets egna åtaganden.

Statlig ersättning till regioner: Överenskommelsen 2024-2026

En central del av finansieringen av det civila försvaret är de överenskommelser som staten tecknar med Sveriges regioner. Dessa överenskommelser reglerar både ansvar och ekonomisk ersättning för att bygga upp beredskapen.

Enligt MSB:s information om överenskommelsen för 2024-2026 får regionerna statlig ersättning för att genomföra åtgärder som stärker krisberedskap och civilt försvar. Ersättningen betalas ut senast i juni varje år, vilket ger regionerna förutsägbarhet i sin planering.

För år 2025 uppgår den statliga ersättningen till regionerna till 448 miljoner kronor specifikt för hälso- och sjukvårdens beredskap. Detta är en betydande summa, men som vi ska se längre fram i artikeln är det bara en del av det totala behovet.

Vad får då dessa medel användas till? Enligt SKR:s information får ersättningen användas till personalkostnader och vissa investeringar som stärker krisberedskapen eller det civila försvaret. Detta inkluderar allt från att anställa beredskapssamordnare till att bygga upp ledningsfunktioner och beredskapslager.

En viktig princip är att regionernas förmåga utvecklas utifrån respektive regions utgångsläge och behov. Sverige är ett geografiskt stort land med stora skillnader mellan regioner vad gäller befolkningstäthet, infrastruktur och befintlig beredskap. Därför är flexibilitet i hur medlen används avgörande.

Överenskommelsen för 2024-2026 representerar en treårsperiod av intensivt arbete med att bygga upp det som monterats ned under tidigare decennier. Den ger regionerna både ekonomiska resurser och ett tydligt mandat att prioritera beredskapsarbetet.

Vad kostar det att förbereda hälso- och sjukvården?

Hälso- och sjukvården är kanske den mest kritiska beredskapssektorn. Förmågan att ta hand om skadade och sjuka vid en kris eller i värsta fall ett krig är avgörande för samhällets funktionalitet och för att upprätthålla befolkningens förtroende.

Men vad innebär det konkret att förbereda hälso- och sjukvården för extraordinära situationer? Som beskrivs i SKR:s vårdblogg: "Regionerna förbereder sina organisationer för ett krigsscenario genom att se över ledningsfunktioner, byggnader och beredskapslager. Det krävs stora investeringar och nära samverkan mellan kommuner, regioner och staten."

Dessa investeringar omfattar flera olika områden. För det första måste ledningsfunktioner stärkas. Vid en kris behöver regionerna kunna fatta snabba beslut och koordinera stora resurser under press. Detta kräver utbildad personal, säkra kommunikationssystem och genomtänkta ledningsstrukturer.

För det andra måste fysiska förberedelser göras. Byggnader kan behöva anpassas för att klara av störningar i el- och vattenförsörjning. Skyddade utrymmen kan behöva identifieras eller byggas. Utrustning för fältsjukvård och katastrofmedicin måste anskaffas.

För det tredje, och kanske mest kostsamt, är lagerhållningen. Region Stockholms budget för 2024 ger konkreta exempel på vad detta innebär: "Region Stockholm ska ha förmåga att bedriva samhällskritisk verksamhet i minst tre månader vid allvarliga störningar. Hälso- och sjukvårdens nämnder och bolag ska ha en egen lagerhållning motsvarande två veckors normal förbrukning av kritisk materiel."

Att bygga upp och underhålla sådana lager är enormt kostsamt. Det handlar om mediciner, förbandsartiklar, skyddsutrustning, reservdelar till medicinteknisk utrustning och mycket mer. Dessutom måste lagren kontinuerligt uppdateras när produkter går ut eller blir föråldrade.

Det är också viktigt att notera att dessa förberedelser inte bara handlar om krig. Som MSB påpekar: "Planeringen för höjd beredskap bör stärka samhällets förmåga att hantera svåra påfrestningar under fred." En väl förberedd hälso- och sjukvård kan bättre hantera allt från pandemier till naturkatastrofer.

Kommunernas roll och finansiering

Om regionerna har huvudansvaret för hälso- och sjukvården, så har kommunerna en lika central roll för många andra samhällsfunktioner. Kommunerna ansvarar för bland annat räddningstjänst, socialtjänst, vatten och avlopp, samt många andra basala samhällsfunktioner.

Som MSB beskriver: "Kommuners och regioners förmåga att bedriva sin verksamhet är av yttersta vikt vid kriser." Om kommunerna inte kan upprätthålla sina grundläggande funktioner, riskerar hela samhället att kollapsa.

Kommunernas finansiering av krisberedskap ser dock delvis annorlunda ut än regionernas. Medan regionerna har tydliga överenskommelser med staten om ersättning för beredskapsarbete, är bilden mer splittrad för kommunerna. Vissa statsbidrag finns, men mycket av finansieringen måste kommunerna klara själva inom sina ordinarie budgetar.

Detta skapar utmaningar, särskilt för mindre kommuner med begränsade resurser. Som SKR rapporterar finns det förslag om att kommuner och regioner ska få medel till en extra tjänsteperson för att upprätthålla och samordna byggnads- och reparationsberedskapen. Detta är ett exempel på hur staten försöker stötta kommunerna ekonomiskt.

En annan viktig aspekt är att kommuner behöver vara företrädda i sektorsmyndigheternas arbete. SKR betonar att "kommuner och regioner behöver vara företrädda i sektorsmyndigheternas arbete för att systemet för civilt försvar ska hänga ihop." Detta handlar inte bara om ekonomi, utan också om att säkerställa att kommunernas perspektiv och behov beaktas i den nationella planeringen.

Kommunernas beredskapsarbete omfattar många olika områden. Det kan handla om att säkerställa dricksvattenförsörjningen vid strömavbrott, att ha beredskapsplaner för evakuering, att kunna upprätthålla äldreomsorg även vid stora störningar, eller att ha förmåga att snabbt reparera kritisk infrastruktur.

Allt detta kostar pengar – pengar som måste vägas mot andra angelägna behov i kommunernas verksamhet. Balansen mellan ordinarie verksamhet och beredskapsarbete är en ständig utmaning för kommunala beslutsfattare.

Näringslivets roll: Försörjningsberedskapsavtal och samverkan

En ofta underskattad men absolut kritisk del av det civila försvaret är näringslivets roll. Stora delar av samhällets kritiska funktioner drivs idag av privata företag – från livsmedelsproduktion och distribution till telekommunikation, energiförsörjning och transporter.

Som uttrycks i regeringens pressmeddelande från juni 2025: "Företagen är inte bara motorer i vår ekonomi – de är också nyckelspelare i vår beredskap." Detta citat fångar kärnan i varför näringslivet måste vara en integrerad del av beredskapsplaneringen.

En central del av samverkan med näringslivet är försörjningsberedskapsavtal. Dessa avtal innebär att företag åtar sig att upprätthålla viss kapacitet eller leveransförmåga även vid kris, i utbyte mot vissa garantier eller ersättningar från staten. Regeringens utredning föreslår ett nytt system för sådana avtal, tillsammans med inrättandet av ett kansli för byggnads- och reparationsberedskap.

Men hur fungerar samverkan mellan näringslivet och det offentliga i praktiken? MSB beskriver att företag kan kontakta beredskapssamordnaren i sin kommun eller säkerhetssamordnaren på länsstyrelsen för att etablera samverkan. Detta skapar lokala nätverk där företag, kommuner och regionala myndigheter kan diskutera sårbarheter och planera gemensamt.

Ett exempel på sådan samverkan kan vara att ett livsmedelsföretag diskuterar med kommunen hur man säkerställer distribution av mat även om huvudvägarna blockeras. Eller att ett energibolag samarbetar med regionen om reservkraft till sjukhus. Dessa konkreta diskussioner är grunden för ett fungerande civilt försvar.

Den ekonomiska dimensionen av näringslivets beredskap är komplex. Å ena sidan innebär beredskapsåtgärder kostnader för företagen – lager måste byggas upp, alternativa leveranskedjor måste etableras, personal måste utbildas. Å andra sidan kan beredskapsavtal ge företag viss ekonomisk kompensation, och det finns också ett affärsvärde i att vara en pålitlig leverantör även i kristider.

Framöver kommer näringslivets roll i det civila försvaret sannolikt att bli ännu mer formaliserad. De föreslagna försörjningsberedskapsavtalen är ett steg i den riktningen, men det återstår att se exakt hur systemet kommer att utformas och finansieras.

Utmaningar: Resursbrist, ambitionsnivå och samverkan

Trots de betydande summor som nu investeras i det civila försvaret finns det stora utmaningar kvar. En övergripande bild är att behoven är större än resurserna, och att det råder osäkerhet om vilken ambitionsnivå Sverige egentligen ska ha för sin beredskap.

SKR konstaterar att "det behövs ökad tydlighet vad gäller ambitionsnivå och finansiering för det civila försvaret." Detta är en central utmaning: hur mycket beredskap är tillräckligt? Ska Sverige kunna hantera en tremånaders kris, ett års kris, eller ännu längre? Svaret på denna fråga får enorma konsekvenser för hur mycket som måste investeras.

En specifik utmaning som lyfts fram är försörjningsberedskapen. Som SKR rapporterar: "Det finns behov av ökad samverkan, tydligare resursprioritering samt brist på finansiering inom försörjningsberedskapen." Att säkerställa tillgång till livsmedel, dricksvatten, energi och andra basala förnödenheter vid en långvarig kris är enormt komplext och kostsamt.

En annan utmaning är samordningen mellan olika nivåer och aktörer. Det civila försvaret involverar staten genom sina myndigheter, 21 regioner, 290 kommuner och otaliga företag och organisationer. Att få alla dessa att dra åt samma håll, med tydliga ansvarsfördelningar och fungerande kommunikation, är en enorm uppgift.

SKR betonar återigen vikten av att "kommuner och regioner behöver vara företrädda i sektorsmyndigheternas arbete för att systemet för civilt försvar ska hänga ihop." Detta handlar om att säkerställa att den lokala och regionala kunskapen om samhällets faktiska funktionssätt kommer med i planeringen på nationell nivå.

En ytterligare utmaning är tidsperspektivet. Det civila försvaret monterades ned under flera decennier, och det går inte att bygga upp det igen på några få år. Kompetens måste byggas upp, organisationer måste anpassas, och materiella lager måste fyllas. Allt detta tar tid, och under tiden förblir Sverige sårbart.

Sluligen finns det också en utmaning i att upprätthålla engagemanget över tid. När det akuta hotet eventuellt minskar, finns det en risk att beredskapen återigen prioriteras ned. För att undvika detta behövs långsiktiga strukturer och finansieringsmodeller som inte är beroende av den politiska dagsformen.

Framåtblick: Vad händer nu?

Sverige befinner sig mitt i en historisk uppbyggnad av det civila försvaret. De kommande åren blir avgörande för om denna uppbyggnad lyckas skapa ett verkligt robust samhälle.

Överenskommelsen mellan staten och regionerna för 2024-2026 ger en tydlig ram för de närmaste åren, men vad händer efter 2026? Det kommer att krävas fortsatta överenskommelser och fortsatt finansiering för att upprätthålla och vidareutveckla den beredskap som nu byggs upp.

Implementeringen av nya försörjningsberedskapsavtal, som regeringens utredning föreslår, kommer att vara en viktig pusselbit. Dessa avtal kan skapa tydligare strukturer för hur näringslivet integreras i beredskapen och hur detta finansieras.

En central framtida fråga är behovet av en långsiktig finansieringsplan. Det räcker inte med treåriga överenskommelser om dessa inte är del av en tydlig långsiktig strategi. Kommuner, regioner och företag behöver kunna planera över längre tidshorisonter för att göra de investeringar som krävs.

Kontinuerlig uppföljning och utvärdering kommer också att vara avgörande. Hur vet vi att de pengar som investeras verkligen leder till ökad beredskap? Vilka mått och indikatorer ska användas? Hur säkerställer vi att lärdomar från övningar och verkliga händelser omsätts i förbättrad planering?

En ofta förbisedd men viktig aspekt är också allmänhetens medvetenhet och engagemang. Det civila försvaret handlar inte bara om myndigheter och företag – det handlar om hela samhället. Ökad kunskap hos allmänheten om vad civilt försvar innebär och hur var och en kan bidra är en viktig del av den totala beredskapen.

Framöver kan vi förvänta oss fortsatt debatt om ambitionsnivå och finansiering. Frågorna är svåra och det finns inga enkla svar. Men genom öppen diskussion, tydliga prioriteringar och långsiktigt engagemang kan Sverige bygga ett civilt försvar som är väl rustat för framtidens utmaningar.

Sammanfattning: En nödvändig investering i Sveriges framtid

Att bygga upp Sveriges civila försvar är en av de viktigaste samhällsuppgifterna just nu. Med 448 miljoner kronor till regionernas hälso- och sjukvårdsberedskap för 2025, nya försörjningsberedskapsavtal för näringslivet och ökade satsningar på kommunal beredskap, görs betydande investeringar.

Men som vi har sett i denna artikel är behoven fortfarande större än resurserna. Det krävs fortsatt tydlighet kring ambitionsnivå, långsiktig finansiering och förbättrad samverkan mellan stat, regioner, kommuner och näringsliv.

Det civila försvaret är ingen kostnad – det är en investering i Sveriges säkerhet och i vår förmåga att upprätthålla ett fungerande samhälle även under de svåraste förhållanden. De pengar som nu investeras i beredskapslager, ledningsfunktioner, utbildning och samverkansstrukturer är pengar som kan rädda liv och upprätthålla samhällsfunktioner när det verkligen gäller.

För beslutsfattare inom kommuner, regioner och näringsliv är budskapet tydligt: beredskapsarbetet måste prioriteras och ges tillräckliga resurser. För allmänheten är det viktigt att följa utvecklingen och att förstå att civilt försvar är något som berör oss alla.

Sverige har påbörjat en viktig resa. Med fortsatt engagemang, kloka prioriteringar och tillräcklig finansiering kan vi bygga ett samhälle som är robust nog att möta framtidens utmaningar – vilka de än må vara.