Krisberedskap inom hälsa, vård och omsorg: En komplett guide för säker krishantering

Det säkerhetspolitiska läget i Sverige och Europa har förändrats dramatiskt under de senaste åren. Samtidigt har erfarenheterna från covid-19-pandemin tydligt visat hur sårbart vårt samhälle kan vara när kritiska funktioner sätts under press. För hälso- och sjukvården samt socialtjänsten innebär detta att krisberedskap har gått från att vara en teoretisk övning till en akut nödvändighet.

Hälsa, vård och omsorg utgör samhällets mest grundläggande funktioner. När en kris inträffar – oavsett om det handlar om en pandemi, ett väpnat angrepp, en naturkatastrof eller omfattande tekniska störningar – måste dessa verksamheter fortsätta att fungera. Kommunernas ansvar att värna människors liv och hälsa samt upprätthålla grundläggande funktioner under kriser är både lagstadgat och fundamentalt för samhällets överlevnad.

Denna guide ger dig en komplett överblick över hur Sverige arbetar med krisberedskap inom vård och omsorg. Du kommer att lära dig om Socialstyrelsens nya roll som sektorsansvarig myndighet, de lagändringar som träder i kraft 2026, praktiska verktyg för beredskapsarbete och hur organisationer kan bygga resiliens genom rätt kultur och kompetens.

Socialstyrelsens nya roll som sektorsansvarig myndighet

Den 1 oktober 2022 fick Socialstyrelsen ett utökat ansvar som förändrade landskapet för krisberedskap inom svensk hälso- och sjukvård. Myndigheten blev då sektorsansvarig för beredskap inom hälsa, vård och omsorg, ett uppdrag som innebär ett övergripande ansvar för att stärka samhällets förmåga att hantera kriser inom dessa kritiska områden.

Vad innebär då sektorsansvar i praktiken? Det handlar om att ha det samordnande ansvaret för beredskapsfrågor inom ett specifikt samhällsområde. För Socialstyrelsen betyder det att myndigheten ska:

• Samordna och utveckla beredskapen mellan nationell, regional och kommunal nivå
• Stödja vårdgivare, kommuner och regioner i deras beredskapsarbete
• Utveckla kunskapsstöd och vägledningar
• Följa upp och analysera beredskapsnivån inom sektorn
• Samverka med andra myndigheter som MSB och Folkhälsomyndigheten

Socialstyrelsens utökade roll innebär också att myndigheten nu har ett tydligare mandat att ställa krav och följa upp att aktörer inom vård och omsorg lever upp till beredskapskraven. Detta skapar en tydligare struktur och ansvarsfördelning i det svenska beredskapssystemet.

Rollen som sektorsansvarig myndighet innebär inte att Socialstyrelsen tar över det operativa ansvaret från vårdgivare eller kommuner. Istället handlar det om att skapa förutsättningar, ge stöd och säkerställa att hela systemet fungerar sammanhållet när en kris uppstår.

Nya lagkrav från 2026: Stärkt beredskap i hälso- och sjukvårdslagen

En av de mest betydelsefulla förändringarna för svensk hälso- och sjukvård på senare år är de nya bestämmelser som träder i kraft den 1 januari 2026. Dessa lagändringar i hälso- och sjukvårdslagen syftar till att stärka vårdens och omsorgens beredskap vid kris och krig på ett strukturerat och långsiktigt sätt.

Lagändringarna innebär konkreta krav på vårdgivare och huvudmän att:

• Genomföra systematiska risk- och sårbarhetsanalyser för att identifiera vilka hot och risker som kan påverka verksamheten
• Upprätta och underhålla beredskapplaner som beskriver hur verksamheten ska fungera under olika krisscenarier
• Säkerställa kontinuitet i vården genom att planera för hur kritiska funktioner ska upprätthållas även under extraordinära förhållanden
• Genomföra regelbundna övningar för att testa och utveckla beredskapen
• Dokumentera och rapportera beredskapsarbetet enligt myndigheternas krav

För många organisationer inom vård och omsorg innebär detta en betydande förändring. Krisberedskap går från att vara något som vissa arbetat med frivilligt till att bli en lagstadgad skyldighet med tydliga krav på dokumentation och uppföljning.

Tidslinjen fram till 2026 är avgörande. Organisationer bör redan nu:

1. Kartlägga nuläget – Vilken beredskap finns idag? Vilka gap existerar?
2. Utbilda nyckelaktörer – Säkerställ att chefer och medarbetare förstår kraven och sin roll
3. Påbörja planering – Börja arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser och beredskapplaner
4. Etablera strukturer – Skapa tydliga ansvarsroller och beslutsprocesser för krisberedskap
5. Ta del av stöd – Använd de verktyg och vägledningar som Socialstyrelsen och andra myndigheter tillhandahåller

De nya lagkraven är inte till för att skapa byråkrati, utan för att säkerställa att alla delar av vård- och omsorgssektorn har en grundläggande förmåga att hantera kriser. I en värld där hoten blir allt mer komplexa är detta en nödvändig investering i samhällets säkerhet.

Regeringens uppdrag: Stöd till socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård

I april 2024 fick Socialstyrelsen ett tydligt uppdrag från regeringen att stödja socialtjänstens och den kommunala hälso- och sjukvårdens arbete med krisberedskap och civilt försvar. Detta uppdrag är en direkt följd av det förändrade säkerhetspolitiska läget och behovet av att stärka Sveriges totala försvarsförmåga.

Uppdraget innehåller flera konkreta delar:

Nationella möten för erfarenhetsutbyte – Socialstyrelsen ska utveckla och genomföra forum där kommuner och regioner kan mötas, dela erfarenheter och lära av varandra. Detta skapar en viktig plattform för att sprida goda exempel och lösa gemensamma utmaningar.

Planeringsinriktningar – Myndigheten ska ta fram tydliga inriktningar som vägleder kommuner och regioner i deras beredskapsplanering. Detta ger en gemensam grund att stå på och säkerställer att planeringen sker på ett strukturerat sätt.

Kartläggning av informationsbehov – En viktig del av uppdraget är att kartlägga vilka behov av informationsutbyte som finns mellan olika aktörer. I en krissituation är snabb och säker informationsdelning ofta avgörande för framgång.

Stöd till implementering – Socialstyrelsen ska aktivt stödja kommuner och regioner i deras arbete med att implementera beredskapskraven och bygga upp sin förmåga.

För kommuner och regioner innebär detta att det finns ett tydligt nationellt stöd att luta sig mot. Genom att delta i de nationella mötena, använda de planeringsinriktningar som tas fram och aktivt söka stöd från Socialstyrelsen kan lokala aktörer bygga sin beredskap på ett effektivt sätt.

Detta uppdrag visar också på den helhetssyn som nu präglar svensk krisberedskap. Socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvården är inte längre en perifer del av totalförsvaret, utan en central komponent som kräver samma uppmärksamhet och resurser som andra samhällsviktiga funktioner.

Pandemiberedskap: Lärdomar och framtida förberedelser

Covid-19-pandemin blev en brutal väckarklocka för världen. För Sveriges del synliggjorde den både styrkor och svagheter i vår förmåga att hantera omfattande hälsokriser. Idag är pandemiberedskap en integrerad del av den övergripande krisberedskapen, med tydliga ansvarsroller och lärdomar som formats av erfarenheterna från 2020-2022.

Folkhälsomyndigheten har ett särskilt ansvar för att samordna beredskapen mot allvarliga hälsohot och smittsamma sjukdomar. Detta inkluderar att:

• Övervaka och analysera hälsohot nationellt och internationellt
• Ta initiativ till skyddsåtgärder för att förebygga och begränsa spridning
• Samordna olika aktörer inom hälso- och sjukvården vid pandemiutbrott
• Utveckla nationella strategier och handlingsplaner för pandemiberedskap
• Säkerställa tillgång till vacciner, läkemedel och annan medicinsk materiel

De viktigaste lärdomarna från covid-19-pandemin inkluderar:

Behovet av flexibilitet – Vårdorganisationer måste kunna ställa om snabbt när ett hälsohot uppstår. Detta kräver både planering och en kultur som tillåter snabba beslut.

Betydelsen av samverkan – Pandemin visade att ingen aktör klarar en stor kris ensam. Samverkan mellan regioner, kommuner, myndigheter och privata vårdgivare är avgörande.

Kommunikation är kritisk – Tydlig, konsekvent och evidensbaserad kommunikation till både personal och allmänhet är en framgångsfaktor. Motsatsen skapar oro och misstro.

Personalens välbefinnande – Utbrändhet och psykisk ohälsa bland vårdpersonal blev ett stort problem under pandemin. Framtida beredskap måste inkludera strategier för att stödja personalens hälsa under långvariga kriser.

Materielberedskap – Brist på skyddsutrustning, medicinteknik och läkemedel blev akuta problem. Beredskapslagring och säkrade leveranskedjor är nu prioriterade områden.

Pandemiberedskap är inte längre en separat fråga utan integreras nu i den bredare krisberedskapen. En organisation som är förberedd för en pandemi har också byggt förmågor som är värdefulla vid andra typer av kriser – från cyberattacker till väpnade konflikter.

Kommunernas ansvar och praktiska beredskapsarbete

Kommunerna står i frontlinjen när det gäller att upprätthålla samhällets grundläggande funktioner under kriser. Kommunens lagstadgade ansvar omfattar att värna människors liv och hälsa samt säkerställa att kritiska verksamheter fortsätter att fungera även under extraordinära förhållanden.

De grundläggande funktioner som kommuner måste kunna upprätthålla inkluderar:

• Äldreomsorg och socialtjänst – Särskilt sårbara grupper är beroende av kontinuerlig vård och omsorg
• Kommunal hälso- och sjukvård – Primärvård och hemsjukvård måste fungera
• Vattenförsörjning och avlopp – Rent vatten är en överlevnadsfråga
• Räddningstjänst – Förmågan att hantera bränder och olyckor
• Skola och barnomsorg – Både för barns välbefinnande och för att föräldrar ska kunna arbeta i samhällsviktiga funktioner

För att kunna leva upp till detta ansvar arbetar kommuner systematiskt med flera verktyg:

Risk- och sårbarhetsanalyser (RSA) är grunden för all beredskapsplanering. Genom att systematiskt identifiera vilka hot och risker som kan påverka kommunen, och analysera sårbarheten i olika verksamheter, skapas en kunskapsbas för prioriteringar och åtgärder.

Kontinuitetsplaner beskriver hur verksamheter ska fortsätta fungera när normala förutsättningar inte längre gäller. Detta kan innefatta allt från alternativa lokaler till prioritering av vilka tjänster som är mest kritiska.

Evakueringsplaner är nödvändiga för att kunna hantera situationer där människor måste lämna sina hem snabbt och säkert. Detta kräver planering för transport, inkvartering och omhändertagande av särskilt sårbara grupper.

Beredskapsplaner för specifika scenarier utvecklas för att hantera konkreta hot som höga temperaturer, översvämningar, strömavbrott eller smittoutbrott. Varje scenario kräver specifika åtgärder och förberedelser.

Socialstyrelsen genomför årliga öppna jämförelser av krisberedskap inom områdena kontinuitetsplan, evakueringsplan och beredskapsplan. Detta skapar transparens och möjliggör för kommuner att jämföra sig med andra och identifiera förbättringsområden.

Det praktiska beredskapsarbetet i kommuner är en kontinuerlig process. Det räcker inte att ta fram planer – de måste regelbundet uppdateras, övas och utvärderas. Personal på alla nivåer behöver känna till planerna och veta vad som förväntas av dem när en kris inträffar.

MSB:s handbok: Praktiskt stöd för kommuner och regioner

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har utvecklat en omfattande handbok i civilt försvar och krisberedskap specifikt anpassad för kommuner och regioner. Detta är ett ovärderligt verktyg för alla som arbetar med beredskap inom verksamheter som alltid måste fungera – som skola, vård och omsorg, dricksvatten och renhållning.

Handboken vänder sig främst till:

• Beredskapsansvariga i kommuner och regioner
• Chefer inom samhällsviktiga verksamheter
• Tjänstemän som arbetar med säkerhet och krisberedskap
• Förtroendevalda som har ansvar för beredskapsfrågor

Innehållet i handboken är strukturerat för att ge både övergripande förståelse och praktisk vägledning. Den innehåller vägledning för ansvar, roller och planering för att hantera olika typer av krissituationer.

Viktiga områden som handboken täcker inkluderar:

Ansvar och roller – Tydliggör vem som ansvarar för vad i olika situationer, från lokal kris till nationellt höjd beredskap.

Planeringsmetodik – Steg-för-steg-vägledning för hur man tar fram effektiva beredskapsplaner baserade på risk- och sårbarhetsanalyser.

Samverkan och samordning – Hur olika aktörer kan arbeta tillsammans effektivt, både i förebyggande arbete och under pågående kriser.

Övning och utbildning – Metoder för att träna organisationen och säkerställa att planer fungerar i praktiken.

Uppföljning och utvärdering – Hur man systematiskt följer upp beredskapsarbetet och lär av både övningar och verkliga händelser.

Handboken är utformad för att vara praktiskt användbar. Den innehåller checklistor, mallar och konkreta exempel som kan anpassas till den egna organisationens behov. För en kommun eller region som står i början av sitt beredskapsarbete ger handboken en tydlig färdplan. För de som kommit längre fungerar den som ett referensverk och kvalitetssäkringsverktyg.

Ett viktigt budskap i handboken är att krisberedskap inte är en isolerad aktivitet utan något som måste integreras i den ordinarie verksamheten. De organisationer som lyckas bäst är de som gör beredskap till en naturlig del av vardagen snarare än något som endast aktiveras när krisen är ett faktum.

Organisationskultur och psykologisk trygghet vid krishantering

Medan planer, system och strukturer är nödvändiga för god krisberedskap, visar forskning att organisationskulturen ofta är den avgörande faktorn för hur väl en organisation hanterar en kris. Studier visar att trygga organisationer lyckas bättre i kris – och denna trygghet handlar om mycket mer än fysisk säkerhet.

Psykologisk trygghet i en organisation innebär att medarbetare känner att de kan:

• Uttrycka åsikter och ifrågasätta beslut utan rädsla för negativa konsekvenser
• Rapportera problem och misstag utan att bli bestraffade
• Be om hjälp när de behöver det
• Ta initiativ och fatta beslut inom sitt ansvarsområde
• Lita på att ledningen och kollegor har organisationens och medarbetarnas bästa för ögonen

I en krissituation blir dessa faktorer ännu viktigare. När trycket ökar och beslut måste fattas snabbt behöver medarbetare kunna agera utan att tveka eller vänta på godkännande för varje steg. Samtidigt måste de kunna eskalera problem snabbt när något inte fungerar.

Forskningen visar flera tydliga samband:

Tillit mellan medarbetare och till chefer är en av de starkaste prediktorerna för hur väl en organisation hanterar kriser. I organisationer med hög tillit delar människor information snabbare, samarbetar mer effektivt och löser problem tillsammans istället för att skydda sina egna revir.

Låg stressnivå i vardagen ger större motståndskraft när krisen kommer. Organisationer där medarbetare redan är utbrända och överbelastade har mycket mindre resiliens än de där människor har energi och kapacitet att hantera extra påfrestningar.

Tydligt ledarskap som kombinerar struktur med flexibilitet är framgångsrikt. Medarbetare behöver veta vad som förväntas av dem och ha tydliga ramar att arbeta inom, men också frihet att anpassa sig till den specifika situationen.

Praktiska sätt att bygga en resilient organisationskultur inkluderar:

• Regelbundna dialoger om beredskap och säkerhet, inte bara när krisen är nära
• Övningar som är psykologiskt realistiska – inte bara tekniska checklistor utan scenarier som testar kommunikation, beslutsfattande och samarbete under press
• Transparens från ledningen om både framgångar och utmaningar i beredskapsarbetet
• Erkännande och lärande från misstag istället för skuld och bestraffning
• Investering i medarbetarnas välbefinnande som en del av beredskapen

Det är lätt att fokusera på de tekniska aspekterna av krisberedskap – planer, system, utrustning. Men när krisen väl är här är det människorna i organisationen som avgör utgången. En organisation med genomsnittliga planer men stark kultur och hög tillit kommer ofta att prestera bättre än en med perfekta planer men låg psykologisk trygghet.

Utbildning och kompetensutveckling inom krisberedskap

Effektiv krisberedskap kräver kunskap, och den kunskapen måste kontinuerligt uppdateras när hotbilden förändras och nya metoder utvecklas. För chefer och tjänstemän inom vård, omsorg och kommunal verksamhet finns idag flera möjligheter till professionell kompetensutveckling.

Försvarshögskolan erbjuder utbildningar i krisberedskap och totalförsvar som är särskilt anpassade för att förbereda chefer och tjänstemän inför allvarliga händelser. Dessa utbildningar kombinerar teoretisk kunskap med praktiska övningar och erfarenhetsutbyte.

Utbildningarna riktar sig till:

• Chefer och ledare inom offentlig och privat sektor
• Beredskapsansvariga i kommuner, regioner och myndigheter
• Tjänstemän som arbetar med säkerhetsfrågor
• Personal inom samhällsviktiga verksamheter som vård och omsorg

Utbildningsutbudet spänner över flera nivåer:

Grundläggande kurser ger en introduktion till Sveriges krisberedskapssystem, aktörer och ansvarsroller. Dessa är lämpliga för personer som är nya i beredskapsfrågor eller som behöver en bred överblick.

Fördjupningskurser fokuserar på specifika områden som riskanalys, kontinuitetsplanering, krishantering eller samverkan mellan aktörer. Dessa passar för personer som redan arbetar med beredskap och vill utveckla sin kompetens inom specifika delar.

Ledarskapsutbildningar behandlar de särskilda utmaningar som ledare möter i krissituationer, inklusive beslutsfattande under osäkerhet, kriskommunikation och att leda personal under extrema påfrestningar.

Övningsledarutbildningar ger kompetens att planera, genomföra och utvärdera beredskapsövningar i den egna organisationen.

Utöver Försvarshögskolan finns flera andra aktörer som erbjuder utbildning inom krisberedskap:

• MSB har ett omfattande utbildningsutbud inom olika aspekter av samhällsskydd och beredskap
• Socialstyrelsen erbjuder webinarier och utbildningar specifikt för vård- och omsorgssektorn
• Privata utbildningsföretag erbjuder certifieringsprogram inom kontinuitetshantering och krishantering
• Branschorganisationer inom vård och omsorg arrangerar regelbundet seminarier och konferenser om beredskapsfrågor

Vikten av kontinuerlig kompetensutveckling kan inte nog betonas. Krisberedskap är ett område i ständig utveckling, där nya hot uppstår, ny teknik introduceras och lärdomar från verkliga händelser kontinuerligt förändrar best practice. En organisation som investerar i sina medarbetares kompetens inom beredskap investerar i sin egen överlevnad.

För den enskilde medarbetaren ger utbildning i krisberedskap också värdefull kompetens som är efterfrågad på arbetsmarknaden. I takt med att allt fler organisationer prioriterar beredskap ökar behovet av personer med gedigen kunskap inom området.

Internationellt perspektiv: Hälsa i kriser globalt

Att se bortom Sveriges gränser ger värdefulla perspektiv på hur sjukvård fungerar under extrema förhållanden. Internationell erfarenhet visar hur sjukvården når fram till människor i konflikter och katastrofer – ofta under förutsättningar som är långt mer utmanande än vad vi förhoppningsvis någonsin kommer att möta i Sverige.

I konfliktområden och efter naturkatastrofer står sjukvården inför extrema utmaningar:

Begränsad tillgång till mediciner och medicinsk utrustning – När försörjningskedjor bryts samman måste vårdpersonal improvisera och prioritera hårt. Detta understryker vikten av beredskapslager och alternativa försörjningsvägar.

Brist på rent vatten och sanitet – Grundläggande hygien blir en utmaning, vilket ökar risken för smittspridning. Sjukvården måste kunna fungera även när infrastrukturen sviktar.

Otillräckligt med utbildad personal – I många kriser dödas eller flyr vårdpersonal, vilket leder till akut personalbrist. Detta visar på behovet av att kunna utbilda och använda personal flexibelt.

Förstörd infrastruktur – Sjukhus och vårdcentraler kan vara förstörda eller otillgängliga. Mobila vårdenheter och alternativa lokaler blir nödvändiga.

Internationella hjälporganisationer har utvecklat modeller för olika typer av vårdinnsatser i kriser:

Primärvård som når ut till människor där de befinner sig, ofta genom mobila kliniker eller tillfälliga vårdcentraler i tält eller anpassade byggnader.

Akutvård och traumavård för att hantera skador från våld, olyckor eller katastrofer. Detta kräver snabb triage och förmåga att stabilisera patienter under primitiva förhållanden.

Mödravård och barnavård som är särskilt kritisk eftersom gravida kvinnor och barn är extra sårbara i krissituationer.

Psykosocial vård för att hantera de psykiska konsekvenserna av trauma, förlust och långvarig stress.

Vad kan svensk krisberedskap lära av dessa internationella erfarenheter?

Flexibilitet är avgörande – Förmågan att snabbt anpassa sig till förändrade förutsättningar och arbeta med begränsade resurser är en kärnkompetens.

Prioritering och triage – När resurser är begränsade måste tydliga principer finnas för hur de ska fördelas. Detta är obekväma diskussioner, men nödvändiga.

Betydelsen av förberedelse – De organisationer som är bäst förberedda, med tränad personal och genomtänkta planer, klarar kriserna bäst.

Samarbete över gränser – Ingen organisation klarar en stor kris ensam. Internationell samverkan och erfarenhetsutbyte är ovärderligt.

Att studera hur sjukvård fungerar under extrema förhållanden internationellt ger ödmjukhet inför komplexiteten i krisberedskap, men också hopp. Människor och organisationer har en remarkabel förmåga att anpassa sig och fortsätta ge vård även under omöjliga förutsättningar. Denna resiliens kan vi bygga in i våra egna system genom klok planering och kontinuerlig övning.

Sammanfattning och konkreta nästa steg

Krisberedskap inom hälsa, vård och omsorg har gått från att vara en perifer fråga till att stå i centrum för svensk säkerhetspolitik och samhällsplanering. Med Socialstyrelsens nya roll som sektorsansvarig myndighet, de kommande lagkraven 2026 och ett omfattande stödsystem från MSB och andra aktörer finns nu tydliga ramar och verktyg för att bygga resiliens.

De viktigaste insikterna från denna guide:

• Strukturellt ansvar är tydliggjort – Socialstyrelsen har sedan oktober 2022 det övergripande ansvaret för att samordna och utveckla beredskapen inom sektorn
• Lagkrav skärps – Från 1 januari 2026 ställs konkreta krav på vårdgivare och huvudmän att ha beredskapsplaner, genomföra riskanalyser och öva regelbundet
• Stöd finns tillgängligt – Regeringens uppdrag till Socialstyrelsen innebär aktivt stöd till kommuner och regioner, och MSB:s handböcker ger praktisk vägledning
• Pandemiberedskap är integrerad – Lärdomar från covid-19 har formats till konkreta förbättringar i beredskapssystemet
• Kultur är lika viktigt som struktur – Organisationer med hög tillit och psykologisk trygghet hanterar kriser bättre än de med perfekta planer men dålig kultur
• Kompetens måste utvecklas – Utbildning inom krisberedskap är en investering i organisationens överlevnad

För kommuner och regioner:

1. Inventera er nuvarande beredskapsnivå – Vilka planer finns? Hur aktuella är de?
2. Delta i Socialstyrelsens nationella möten för erfarenhetsutbyte
3. Påbörja arbetet med att uppfylla de nya lagkraven inför 2026
4. Använd MSB:s handbok som praktiskt verktyg i planeringsarbetet
5. Investera i utbildning för nyckelaktörer

För vårdgivare och huvudmän:

1. Säkerställ att ni har en tydlig ansvarsfördelning för beredskapsarbetet
2. Genomför risk- och sårbarhetsanalyser för era verksamheter
3. Utveckla kontinuitetsplaner för kritiska funktioner
4. Planera för regelbundna övningar som testar era planer
5. Skapa en kultur där beredskap är en naturlig del av vardagen

För chefer och medarbetare:

1. Sätt er in i er organisations beredskapsplaner – Vad förväntas av just dig?
2. Delta aktivt i övningar och utbildningar
3. Bidra till en kultur av öppenhet och psykologisk trygghet
4. Identifiera sårbarheter i era arbetsprocesser och rapportera dessa
5. Håll er uppdaterade om utvecklingen inom området

Krisberedskap är inte en engångsinsats utan en kontinuerlig process. Det handlar om att bygga förmågor, utveckla kultur och skapa strukturer som gör att samhällets mest kritiska funktioner kan fortsätta även när det omöjliga händer.

Börja idag. Varje steg mot bättre beredskap – oavsett hur litet – stärker vår gemensamma förmåga att skydda liv och hälsa när samhället sätts på prov. Resurserna finns tillgängliga, ansvaret är tydliggjort och tiden att agera är nu. I en osäker värld är krisberedskap inte längre en option – det är en nödvändighet och en investering i vår gemensamma framtid.