Privat-offentlig samverkan inom krisberedskap: Nyckeln till ett säkrare Sverige

Sveriges säkerhetspolitiska läge har genomgått en dramatisk förändring de senaste åren. Från decennier av relativ stabilitet har vi trätt in i en tid där hot mot vår säkerhet är mer komplexa och mångfacetterade än någonsin tidigare. I denna nya verklighet har en sak blivit kristallklar: ingen enskild aktör – varken stat, kommun, företag eller organisation – kan ensam hantera de kriser och utmaningar som vårt samhälle står inför.

Vår moderna infrastruktur och samhällsviktiga funktioner ägs och drivs till stor del av privata aktörer. Elförsörjning, telekommunikation, transporter och livsmedelsförsörjning – alla dessa kritiska system som vi är beroende av i vårt dagliga liv vilar på en grund där näringslivet spelar en central roll. Som MSB påpekar driver näringslivet mycket av den samhällsviktiga verksamheten, vilket gör samverkan mellan sektorer till en absolut nödvändighet.

Det nordiska perspektivet på civil beredskap vilar på en helhetssyn där ansvaret för säkerhet är diversifierat mellan olika samhälls- och marknadsbaserade aktörer. Detta delade ansvar och partnerskap utgör grunden för en resilient samhällsstruktur som kan motstå både vardagliga störningar och extraordinära kriser.

I denna artikel utforskar vi hur privat-offentlig samverkan fungerar inom svensk krisberedskap, varför den är avgörande för vår säkerhet, och hur vi kan fortsätta utveckla dessa kritiska partnerskap för att bygga ett starkare och mer motståndskraftigt Sverige.

Vad är privat-offentlig samverkan inom krisberedskap?

För att förstå hur Sverige arbetar med krisberedskap behöver vi först definiera vad vi menar med privat-offentlig samverkan. Enligt MSB:s handbok i privat-offentlig samverkan handlar det om ett frivilligt och överenskommet samarbete mellan offentliga och privata aktörer, där syftet är att kombinera kompetens, resurser och kapacitet för att stärka samhällets krisberedskap.

Detta är något väsentligt annorlunda än traditionell upphandling eller affärsmässiga relationer. I privat-offentlig samverkan delar parterna både på de positiva effekterna och riskerna. Det är ett partnerskap byggt på ömsesidigt förtroende och gemensamma mål, där båda parter bidrar med sina unika styrkor för att uppnå något som ingen av dem skulle kunna åstadkomma på egen hand.

Som MSB beskriver är det ett delat ansvar för civil beredskapsplanering mellan myndigheter och organisationer. Offentlig sektor bidrar med sitt mandat, lagstiftning och samordningsförmåga, medan privat sektor tillför specialistkompetens, innovationskraft och operativ kapacitet.

Den frivilliga karaktären är central. Samverkan bygger på att aktörer själva väljer att delta och engagera sig, driven av insikten att samhällets säkerhet är ett gemensamt ansvar som kräver gemensamma lösningar. Detta skapar en dynamik där kreativitet och flexibilitet kan blomstra, samtidigt som det ställer krav på tydliga strukturer och spelregler för hur samarbetet ska organiseras.

Varför är samverkan nödvändig? Näringslivets centrala roll

För att förstå varför privat-offentlig samverkan inte bara är önskvärd utan nödvändig, behöver vi titta närmare på hur vårt moderna samhälle är strukturerat. Verkligheten är att näringslivet äger och driver majoriteten av den infrastruktur och de tjänster som är absolut kritiska för samhällets funktion.

Tänk på energiförsörjningen – de elnät som förser våra hem, sjukhus och industrier med kraft ägs och drivs till stor del av privata energibolag. Telekommunikationsnäten som möjliggör all vår digitala kommunikation och som är avgörande för samhällsstyrning i kris, tillhandahålls av privata operatörer. Transportsystemen som säkerställer att mat och mediciner når butiker och apotek koordineras av privata logistikföretag. Livsmedelsförsörjningen – från produktion till distribution – är nästan helt i privat regi.

Som MSB framhåller samarbetar myndigheten aktivt med näringslivet för att utnyttja dess kompetens, särskilt inom områden som informations- och cybersäkerhet. Detta är inte en tillfällighet – privat sektor besitter ofta den mest avancerade tekniska kompetensen och har tillgång till innovationer som offentlig sektor inte kan utveckla på egen hand.

Det nordiska perspektivet betonar att den nordiska helhetssynen aktivt främjar offentliga och privata partnerskap just eftersom privata aktörer ofta äger och driver kritisk infrastruktur. Detta är inte en svaghet i systemet – det är en realitet som kräver att vi organiserar vår beredskap på ett sätt som speglar hur samhället faktiskt fungerar.

Samtidigt har offentlig sektor något som privat sektor inte har: det demokratiska mandatet, lagstiftningen och det övergripande ansvaret för samhällets säkerhet. Staten och kommunerna har befogenhet att samordna, fatta beslut som påverkar hela samhället och mobilisera resurser i kris. De har också ansvaret att se till att sårbara grupper inte glöms bort och att rättvisa och jämlikhet upprätthålls även under extraordinära omständigheter.

Det är i mötet mellan dessa två sfärer – näringslivets operativa kapacitet och kompetens å ena sidan, och offentlig sektors mandat och samordningsansvar å andra sidan – som verkligt effektiv krisberedskap kan skapas.

Hur fungerar samverkan i praktiken? Strukturer och forum

Men hur tar sig denna samverkan uttryck i praktiken? Vilka strukturer och kanaler finns för företag, organisationer och myndigheter att mötas och samarbeta?

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) spelar en central roll som samordnande aktör på nationell nivå. MSB har utvecklat strukturer och strategier för att möjliggöra och underlätta samverkan mellan olika sektorer. För företag som vill etablera samverkan med offentliga aktörer finns tydliga kontaktvägar. Som MSB beskriver kan företag vända sig till beredskapssamordnare i sin kommun eller säkerhetssamordnare på länsstyrelsen.

MSB har också tagit fram en strategi för försörjningsberedskap som bygger på dialog och samverkan mellan myndigheter och näringsliv. Detta är ett konkret exempel på hur strukturerad samverkan kan organiseras kring specifika områden som är kritiska för samhällets funktion.

Det finns olika typer av samverkansforum inom krisberedskap. Dessa inkluderar myndigheters samverkan enligt förordning, samverkan med näringslivet kring specifika frågor som cybersäkerhet, och även samverkan med civilsamhället, inklusive trossamfund. Varje forum har sin specifika karaktär och sitt syfte, men alla bidrar till den övergripande bilden av ett samhälle där olika aktörer arbetar tillsammans för gemensam säkerhet.

På kommunal nivå ser vi konkreta exempel på hur detta arbete organiseras. Sala kommun arbetar aktivt med krisberedskap enligt lagen om extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (LEH). Kommunens arbete bygger på de grundläggande principerna om ansvar, likhet och närhet – principer som genomsyrar hela det svenska beredskapssystemet. Detta innebär att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också har ansvar för den under kris, att verksamheten ska bedrivas så lika som möjligt oavsett läge, och att kriser ska hanteras där de inträffar.

Samverkan inom informations- och cybersäkerhet är ett område där privat-offentlig samverkan är särskilt utvecklad. Eftersom både privata företag och offentliga myndigheter utsätts för samma typer av cyberhot, och eftersom många av de tekniska lösningarna och mycket av kompetensen finns i privat sektor, är samarbete här helt avgörande.

Civilsamhällets roll i krisberedskap

När vi talar om privat-offentlig samverkan är det lätt att fokusera på relationen mellan myndigheter och näringslivet. Men det finns en tredje pelare i det svenska beredskapssystemet som är minst lika viktig: civilsamhället.

Civilsamhället omfattar ideella organisationer, frivilligorganisationer, föreningar och trossamfund – alla de strukturer som människor skapar när de organiserar sig utanför både marknad och stat. Dessa organisationer har unika egenskaper som gör dem ovärderliga i krisberedskapsarbetet.

Trossamfunden har en särskild position i detta sammanhang. Som MSB beskriver samverkar myndigheten med trossamfund i en särskild dialoggrupp. Trossamfunden har ofta lång erfarenhet av att stödja människor i kris, de har lokalkännedom och förtroende i sina gemenskaper, och de kan mobilisera snabbt när något händer.

Vikten av att inkludera civilsamhället som självklara samverkanspartner i offentligt krisberedskapsarbete har uppmärksammats allt mer. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har arrangerat konferenser om samverkan mellan trossamfund och offentlig sektor vid kris och konflikt, där trossamfundens erfarenheter och potential lyfts fram.

Civilsamhällets styrkor är många. De har ofta djup förankring i lokala communities och kan nå grupper som myndigheter har svårt att nå. De åtnjuter ofta högt förtroende, vilket är avgörande när information ska spridas och människor ska motiveras till handling. De kan mobilisera frivilliga och resurser snabbt och flexibelt. Och de har ofta kompetens och erfarenhet av att arbeta med sårbara grupper.

I en krissituation kan civilsamhällets organisationer bidra på otaliga sätt: genom att driva tillfälliga boenden, organisera matutdelning, ge psykosocialt stöd, sprida information i olika språk och format, eller helt enkelt genom att finnas där som en trygg närvaro när samhället skakas.

Att integrera civilsamhället i beredskapsplaneringen är därför inte bara en fråga om att utnyttja ytterligare resurser – det handlar om att erkänna att samhällets motståndskraft bygger på alla dess delar, och att krisberedskap måste vara inkluderande för att vara effektiv.

Utmaningar och hinder för effektiv samverkan

Trots de uppenbara fördelarna med privat-offentlig samverkan och den etablerade strukturen för sådan samverkan i Sverige, finns det betydande utmaningar som behöver adresseras för att samverkan ska fungera optimalt.

En av de mest kritiska utmaningarna rör säker kommunikation och informationsdelning. I en krissituation är tillgång till aktuell och korrekt information avgörande för att kunna fatta rätt beslut. Men som MSB:s regeringsuppdrag om att stärka privat-offentlig samverkan belyser finns det betydande utmaningar med känslig informationsdelning mellan offentliga och privata aktörer.

Lagkrav kring hantering av säkerhetsskyddsklassificerad information kan begränsa vilken information som kan delas och med vem. Detta skapar en paradox: för att privata aktörer som driver samhällsviktig verksamhet ska kunna fatta informerade beslut och agera effektivt i kris, behöver de tillgång till information som kan vara säkerhetskänslig. Samtidigt måste sådan information skyddas för att inte hamna i orätta händer.

Det finns också praktiska begränsningar i kommunikationsmöjligheterna. Privata företag, särskilt mindre och medelstora, kan uppleva en administrativ börda i att delta i samverkansforum och hålla sig uppdaterade. De har sin kärnverksamhet att driva och kan ha begränsade resurser att avsätta för beredskapsarbete.

Frågor om ansvarsfördelning mellan stat och kommun är en annan utmaning. Som diskuterades vid seminariet "Finansiering och samverkan – hur bygger vi hållbar beredskap?" på Almedalen finns det pågående diskussioner om hur ansvaret för att finansiera och bygga upp civilt försvar ska fördelas. Hur ska statliga medel omsättas i faktisk beredskap på lokal nivå? Vem ska bära kostnaderna för beredskapsåtgärder som kanske aldrig kommer att behövas, men som är avgörande om de behövs?

Långsiktig finansiering är en grundläggande utmaning. Att bygga och upprätthålla beredskap kräver kontinuerliga investeringar över tid. För privata företag kan det vara svårt att motivera sådana investeringar ur ett rent affärsmässigt perspektiv, särskilt när konkurrensen är hård och marginalerna små. För offentlig sektor konkurrerar beredskapsinvesteringar med många andra angelägna behov.

Det finns också kulturella skillnader mellan sektorer som kan försvåra samverkan. Offentlig sektor och privat sektor har ofta olika organisationskulturer, beslutsprocesser och tidsperspektiv. Att bygga broar över dessa skillnader kräver tid, tålamod och vilja att förstå varandras perspektiv.

Kompetens och ledarskap för framtidens krisberedskap

För att möta dessa utmaningar och bygga en verkligt effektiv privat-offentlig samverkan krävs kompetens och ledarskap av hög klass. Det räcker inte med goda intentioner och etablerade forum – vi behöver ledare som förstår komplexiteten i modern krisberedskap och som har förmågan att navigera i gränslandet mellan olika sektorer.

Strategiskt ledarskap inom krisberedskap kräver en unik kombination av kompetenser. Ledare behöver förstå både offentlig förvaltning och affärslogik, de behöver kunna hantera osäkerhet och fatta beslut under press, och de behöver ha förmågan att bygga förtroende och samarbete över organisatoriska gränser.

Det finns etablerade utbildningsprogram som syftar till att utveckla denna kompetens. Högskolan Kristianstad erbjuder en ledarskapsutbildning i civil beredskap och krisledning på strategisk nivå, riktad till chefer i både offentlig och privat sektor. Sådana utbildningar är viktiga för att skapa ett gemensamt språk och en gemensam förståelseram för krisberedskap.

När ledare från olika sektorer utbildas tillsammans utvecklas inte bara individuell kompetens, utan också nätverk och relationer som kan vara ovärderliga när en kris inträffar. Att ha etablerade kontakter och ett personligt förtroende för kollegor i andra organisationer kan vara skillnaden mellan effektiv samordning och kaos när läget är akut.

Utveckling av samverkansförmåga handlar också om att skapa gemensamma referensramar. När offentliga och privata aktörer använder samma begrepp, förstår varandras beslutsprocesser och har övat tillsammans, ökar förutsättningarna för framgångsrik samverkan dramatiskt.

Långsiktig kompetensutveckling bör ses som en investering i säkerhet, inte som en kostnad. I en värld där hoten ständigt förändras och där samhällets komplexitet ökar, är kontinuerligt lärande och utveckling avgörande för att upprätthålla en effektiv krisberedskap.

Vägen framåt: Så stärker vi samverkan

Med förståelsen för både möjligheterna och utmaningarna med privat-offentlig samverkan, hur ska vi då gå vidare? Vilka konkreta steg kan tas för att stärka och utveckla samverkan inom krisberedskap?

Fortsatt utveckling av samverkansstrukturer och forum är grundläggande. De strukturer som finns idag behöver underhållas, utvärderas och vidareutvecklas baserat på erfarenheter och förändrade behov. Nya forum kan behöva skapas för att adressera specifika utmaningar eller inkludera fler aktörer.

Lösningar för säker informationsdelning är en prioriterad fråga. Som identifierats i MSB:s regeringsuppdrag behöver tekniska och juridiska lösningar utvecklas som möjliggör delning av känslig information på ett säkert sätt. Detta kan innebära investeringar i säkra kommunikationsplattformar, utveckling av clearance-processer för nyckelpersoner i privat sektor, eller nya lagstiftningslösningar som balanserar säkerhetsbehov med behovet av informationsdelning.

Tydligare riktlinjer och praktiska verktyg är viktiga. MSB:s handbok i privat-offentlig samverkan är ett värdefullt verktyg, men sådana resurser behöver kontinuerligt uppdateras och kompletteras med sektorsspecifik vägledning. Organisationer behöver konkreta exempel och mallar för hur samverkan kan organiseras i praktiken.

Ökad inkludering av civilsamhället är en annan viktig utvecklingsriktning. Strukturerna för att involvera ideella organisationer och trossamfund i beredskapsplaneringen behöver stärkas. Detta innebär inte bara att bjuda in civilsamhället till möten, utan att verkligen integrera deras perspektiv och kompetens i planeringen.

Regelbundna övningar och scenarioträning tillsammans är avgörande. Det är i övningar som brister i samverkan upptäcks och där relationer och rutiner testas. Övningar där offentliga myndigheter, privata företag och civilsamhällets organisationer tränar tillsammans skapar den muskelminne som behövs när en verklig kris inträffar.

Långsiktig finansiering och resursplanering måste adresseras. Det behövs en ärlig diskussion om vem som ska bära kostnaderna för beredskap och hur resurser ska fördelas. Detta kan innebära nya finansieringsmodeller, incitamentstrukturer eller lagstiftning som tydliggör ansvar och förväntningar.

Lärande från nordiska grannländer är värdefullt. Som det nordiska perspektivet visar finns det stora likheter i hur de nordiska länderna arbetar med civil beredskap, men också skillnader som vi kan lära av. Nordiskt samarbete och erfarenhetsutbyte kan stärka alla länders beredskap.

Sammanfattning och slutsats

Privat-offentlig samverkan inom krisberedskap är inte ett alternativ eller en önskvärd bonus – det är en absolut nödvändighet för att Sverige ska kunna upprätthålla sin säkerhet och sina samhällsviktiga funktioner i en alltmer osäker värld.

Näringslivet äger och driver majoriteten av vår kritiska infrastruktur och besitter specialistkompetens som är avgörande för samhällets funktion. Offentlig sektor har det demokratiska mandatet, lagstiftningen och samordningsansvaret. Civilsamhället har lokalkännedomen, förtroendet och förmågan att nå och mobilisera människor. Ingen av dessa aktörer kan ensam skapa den krisberedskap som krävs – men tillsammans kan de bygga något som är starkare än summan av sina delar.

Sverige har etablerade strukturer för privat-offentlig samverkan. MSB:s arbete med att koordinera och underlätta samverkan, de samverkansforum som finns, och de strategier som utvecklats utgör en solid grund. Men som vi har sett finns det också betydande utmaningar som behöver adresseras: säker informationsdelning, finansiering, ansvarsfördelning och kulturella skillnader mellan sektorer.

Varje organisation, oavsett storlek eller sektor, har en roll att spela i det civila försvaret. För företag som vill engagera sig finns tydliga kontaktvägar genom beredskapssamordnare i kommuner och säkerhetssamordnare på länsstyrelser. För offentliga aktörer handlar det om att aktivt söka och värdesätta partnerskap med privat sektor och civilsamhälle. För civilsamhällets organisationer handlar det om att ta plats som självklara partner i beredskapsarbetet.

Konkreta åtgärder som varje organisation kan vidta inkluderar:

Kontakta din kommuns beredskapssamordnare för att förstå hur din verksamhet kan bidra till lokal krisberedskap
Delta i relevanta samverkansforum inom din sektor eller region
Investera i utbildning för ledare och nyckelpersonal inom krisberedskap och krisledning
Utveckla egna beredskapsplaner som integreras med samhällets övergripande beredskap
Bygg nätverk och relationer med aktörer i andra sektorer redan innan en kris inträffar
Delta i övningar för att testa och utveckla samverkansförmågan

Framtidsperspektivet är tydligt: genom att fortsätta utveckla och fördjupa samverkan mellan offentliga och privata aktörer samt civilsamhället skapar vi ett Sverige som är mer resilient, mer anpassningsbart och bättre rustat att hantera både de kriser vi kan förutse och de vi inte kan föreställa oss.

I en tid av ökad osäkerhet är samverkan inte bara smart – det är överlevnadsviktigt. Tillsammans är vi starkare. Tillsammans bygger vi ett säkrare Sverige.