Stärk kommunens resiliens genom samverkan: När finansiella system, privata aktörer och civilsamhället möts

Klockan är 08:15 en måndagsmorgon. Medarbetarna i kommunhuset försöker betala för sin frukost i personalrestaurangen, men bankkorten fungerar inte. Samtidigt börjar samtalen ticka in till växeln: apotek kan inte ta betalt för mediciner, bensinmackar står stilla, mataffärer stänger kassorna. Ett cyberangrepp har slagit ut betalningssystemet regionalt. Vem ringer kommunen? Vilka strukturer finns för samverkan med banker, betalningsleverantörer och andra kritiska aktörer?

För många kommuner är svaret oroväckande enkelt: strukturerna saknas. Enligt Riksbankens bedömning är svenska betalningar säkra, men digitaliseringen skapar nya sårbarheter. När krisen är ett faktum är det för sent att börja bygga relationer och samordningsstrukturer. Samverkan mellan kommun, stat, privata aktörer och civilsamhälle är inte längre önskvärt – det är nödvändigt för samhällets funktionalitet.

Finansiella tjänster som samhällsviktig funktion

Sedan 2022 är det svenska civila försvaret indelat i tio beredskapssektorer, där finansiella tjänster utgör en central del. Finansinspektionen (FI) är sektorsansvarig myndighet och leder arbetet med att samordna åtgärder inom sektorn inför och vid fredstida krissituationer och höjd beredskap. Detta är inte en byråkratisk formalitet – det handlar om att skydda systemet som hela samhället vilar på.

Betalningssystemet, sparande och finansiering, försäkringar och kapitalmarknaden utgör grunden för den dagliga verksamheten i kommuner, företag och hos privatpersoner. Ett större sammanbrott hos någon av de större bankerna eller infrastrukturbolagen skulle innebära risk för långtgående skador på Sveriges ekonomi och annan samhällsviktig verksamhet. Från Bank-ID som används för allt från kommunala e-tjänster till sjukvårdsbokning, till själva betalningssystemet som håller samhället igång – beroendena är omfattande.

Digitaliseringen har skapat enorm effektivitet, men också nya sårbarheter. Som FI påpekar är det svenska finansiella systemet digitaliserat och sammanlänkat, vilket gör att cyberangrepp kan sprida sig snabbt mellan företag och i förlängningen påverka samhället som helhet. För att hantera detta har en samverkansstruktur för finansiella tjänster etablerats, där chefsgrupper och samordningsgrupper möts fyra gånger per år. Men frågan är: hur många kommuner är del av denna samverkan på lokal nivå?

Kommunens utmaning: Samverkan som inte finns

En kartläggning från Socialstyrelsen visar att planeringen av kommunernas krisberedskap behöver stärkas på flera punkter. Endast hälften av de tillfrågade kommunerna har genomfört övningar inom krisberedskap de senaste tre åren. När övningar genomförs deltar mestadels chefer eller enstaka roller från förvaltningarna – inte den bredare tvärfunktionella samverkan som krävs vid verkliga krissituationer.

Ännu mer oroande är att kommunerna har svårigheter att bedöma privata aktörers krisberedskap och förmåga att upprätthålla verksamhet trots störningar och kriser. Detta är särskilt problematiskt eftersom en stor del av samhällsviktig verksamhet bedrivs av privata företag – från äldreboenden till betalningslösningar. Kartläggningen visar att strukturer och former för samverkan och ledning i krissituationer ofta saknas innan en kris uppstår, vilket kraftigt försvårar effektiv krishantering när den verkliga händelsen inträffar.

Via överenskommelser mellan MSB och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) får kommuner statlig ersättning för att stärka förmågan att hantera extraordinära händelser och upprätthålla grundläggande förmåga till civilt försvar. Medlen ska användas till risk- och sårbarhetsanalys, planering, geografiskt områdesansvar, utbildning och övning samt rapportering. Men när endast hälften av kommunerna genomför regelbundna övningar väcks frågan: används dessa medel effektivt för att bygga verklig resiliens?

Tre pelare för kommunal resiliens

För att bygga motståndskraft i en komplex värld behöver kommuner arbeta systematiskt med tre centrala samverkanspelare: staten, privata aktörer och civilsamhället. Varje pelare fyller en unik funktion, och tillsammans skapar de den robusthet som krävs för att hantera moderna kriser.

Stat-kommun samverkan: Från överenskommelser till handling

Kommuner är inte ensamma i sitt beredskapsansvar. Genom länsstyrelser och sektorsansvariga myndigheter finns en etablerad struktur för samordning. Men samverkan på papperet är inte detsamma som fungerande samverkan i praktiken. Det krävs regelbundna övningar, tydliga kommunikationsvägar och förståelse för varandras roller och ansvar. När en kris drabbar betalningssystemet behöver kommunen snabbt kunna koordinera med FI, Riksbanken och andra nationella aktörer.

Privat-offentlig samverkan: När näringslivet är kritisk infrastruktur

Sedan 2022 har Finansiella Sektorns Privat-Offentliga Samverkansgrupp (FSPOS) en etablerad roll. MSB betonar att mycket av samhällsviktig verksamhet ägs och drivs av näringslivet, och att samverkan mellan offentliga och privata aktörer är avgörande för att stärka samhällets krisberedskap.

Men utmaningen är reell: hur skapar man fördjupad samverkan samtidigt som konkurrensneutralitet måste upprätthållas? Hur kan kommuner ställa krav på privata leverantörers krisberedskap vid upphandling av samhällsviktig verksamhet? Upphandlingsmyndigheten ger vägledning, men det krävs kompetens och vilja hos upphandlande kommun att faktiskt ställa dessa krav.

Lokala banker, betalningsleverantörer, energibolag och teleleverantörer är inte bara affärspartners – de är kritisk infrastruktur. Regelbundna dialoger, gemensamma scenarioövningar och tydliga kontaktvägar måste finnas på plats innan krisen inträffar.

Civilsamhället: En outnyttjad resurs

Det finns 18 frivilliga försvarsorganisationer i Sverige med cirka 380 000 engagerade medlemmar i olika åldrar. Dessa organisationer spelar en viktig roll i Sveriges kris- och krigsberedskap. På kommunal nivå organiseras detta genom Frivilliga Resursgruppen (FRG), som finns i över 150 av Sveriges kommuner.

FRG ger tillgång till extra personalresurser när kommunen drabbas av en kris. Medlemmarna kan hjälpa till med evakueringar, informationsspridning, dela ut vatten vid problem med vattenförsörjning, ge första hjälpen och medmänskligt stöd till drabbade. De har rekryterats för att de har erfarenhet, utbildning och personliga förutsättningar för att klara de arbetsuppgifter gruppen kan ställas inför.

Men här finns också en utmaning: många kommuner har inte systematiskt integrerat FRG och andra frivilligorganisationer i sina beredskapsplaner. Resurserna finns, men strukturerna för att aktivera dem saknas eller är otydliga.

Grundprinciperna som allt vilar på

Svensk krishantering bygger på tre grundprinciper: ansvarsprincipen innebär att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också har det under kris. Närhetsprincipen betyder att kriser ska hanteras där de inträffar och av dem som har bäst förutsättningar. Likhetsprincipen säger att verksamheten ska fungera på liknande sätt som vid normala förhållanden.

Men dessa principer fungerar bara om samverkan fungerar. Ingen enskild aktör – varken kommun, myndighet, företag eller organisation – kan ensam avvärja eller hantera en modern kris. Samverkan är inte ett tillägg till krisberedskap; samverkan är själva grunden.

Från sårbarhet till motståndskraft: Praktiska steg

Så hur kan en kommun konkret stärka sin resiliens genom bättre samverkan? Här är sex praktiska steg som varje kommun bör överväga:

1. Kartlägg kritiska beroenden systematiskt. Vilka finansiella system är kommunens verksamhet beroende av? Vilka privata leverantörer levererar samhällsviktig verksamhet? Vad händer om Bank-ID slutar fungera i tre dagar? Om betalningssystemet ligger nere i en vecka? Kartläggningen måste vara konkret och uppdaterad.

2. Etablera samverkansstrukturer innan krisen. Vänta inte tills larmet går. Skapa forum där kommunen regelbundet möter lokala banker, betalningsleverantörer, el- och telenät, större privata arbetsgivare och representanter för civilsamhället. Dessa forum behöver inte vara formella och byråkratiska, men de måste vara regelbundna och ha tydligt syfte.

3. Integrera FRG och civilsamhället i beredskapsplaner. Om er kommun har en FRG – används den aktivt i planeringen? Genomförs gemensamma övningar? Om ni inte har en FRG, varför inte? Undersök möjligheterna och ta kontakt med de frivilliga försvarsorganisationerna.

4. Genomför regelbundna tvärsektoriella övningar. Socialstyrelsen påpekar att endast hälften av kommunerna genomför regelbundna övningar. Detta måste förändras. Övningar ska inte bara involvera den egna organisationen utan även externa aktörer: privata vårdgivare, banker, energibolag, frivilligorganisationer. Scenariot där betalningssystemet slås ut är ett utmärkt övningsscenario som berör alla.

5. Ställ krisberedskapskrav vid upphandling. Upphandlingsmyndigheten betonar att krisberedskapshänsyn måste tas vid offentlig upphandling till samhällsviktig verksamhet. Men detta kräver kompetens och mod från upphandlande kommun. Våga ställa tydliga krav på leverantörers kontinuitetsplanering, reservsystem och förmåga att upprätthålla verksamhet vid störningar.

6. Bygg personliga relationer med nyckelpersoner. När krisen väl inträffar är det för sent att leta telefonnummer och bygga förtroende. Krisberedskapsansvariga i kommunen måste känna sina motsvarigheter hos banker, energibolag, stora privata arbetsgivare och frivilligorganisationer. Dessa relationer byggs genom regelbunden kontakt, gemensamma övningar och ömsesidig förståelse.

Ingen klarar krisen ensam

När betalningssystemet stannar, när cyberhot materialiseras, när nästa samhällskris drabbar – då avgörs framgång eller misslyckande av de strukturer och relationer som byggts före krisen. Resiliens är inte något som köps eller improviseras i stunden. Resiliens växer fram genom systematisk planering, regelbundna övningar och etablerade samverkansstrukturer mellan kommun, stat, privata aktörer och civilsamhälle.

Kommunen har en unik position som geografisk samordnare och lokal nav. Men denna position kommer med ansvar: ansvaret att proaktivt bygga de broar som samhället kommer att behöva när krisen är ett faktum. Staten ger resurser genom MSB-SKR överenskommelser. Privata aktörer har både intresse och lagkrav på krisberedskap. Civilsamhället med 380 000 frivilliga medlemmar står redo att bidra.

Frågan är inte om nästa kris kommer – frågan är om samverkansstrukturen är på plats när den gör det. Vägen från sårbarhet till motståndskraft går genom samverkan. Inte imorgon. Inte när larmet går. Utan idag.

Utvärdera din kommuns samverkansstrukturer: Finns de etablerade forum där ni regelbundet möter finansiella aktörer, privata leverantörer och civilsamhället? Genomförs tvärsektoriella övningar? Ställs krisberedskapskrav vid upphandling av samhällsviktig verksamhet? Om svaret är nej – då är det dags att börja bygga. För när krisen kommer är det för sent.